Vi gifter oss!

Ja, detta var ett tag sedan. Jag som ifrån början sa att det skulle vara så kul att ventilera lite åsikter och fakta=) men jag har kommit fram till att jag tycker att det är enklare att läsa än att skriva.

Eftersom detta är en bröllopsblogg och att man ska hålla sig inom det ämnet så tänkte jag att jag ska dela med mig lite av hur det var att fria. Innan jag skriver hur allt gick till så kan jag bara säga att detta är jag glad över bara ska hända en gång i mitt liv!=)

Jag och Caroline har varit tillsammans i över 10 år. Efter bara några månader tillsammans gjorde hon klart för mig att om vi skulle förlova oss så ville hon gifta sig inom ett år. Alltså som man skulle göra det förr i tiden, jag klagade inte.(tanken hade aldrig slagit mig, men jag tyckte att det lät helt rätt. Att gifta sig låg ju hur långt fram i tiden som helst och det passade mig alldeles utmärkt) Detta har jämt legat i mitt huvud, vilket gjorde allt väldigt enkelt de första åren när folk frågade om vi inte skulle förlova oss. Men ju mer tiden gick och dessa frågor dök upp då och då så insåg jag att detta kommer nog hända i framtiden och hur ska jag göra. Några enstaka googlingar och småprat med goda vänner för att luska fram information gjordes och då slog det mig mer för varje gång, detta är ju inte helt okomplicerat!

Tiden gick och jag la allt som hade med frieri på is. Vi åkte till Thailand på min pappas födelsedag 2010 (50 år ung) Mina svärföräldrar åkte ner och överraskade på plats. Nu i efterhand har jag fått höra att de trodde att jag skulle fria till Carro under tiden i Thailand. ( Och förstöra min fars födelsedag? Han som verkligen ÄLSKAR födelsedagar och firande av honom?!)

Den 12:e september 2012 åkte vi till Edinburgh för att fira våran 10-års dag som infaller den 14:e september (Herregud vad jag hoppas att jag skriver rätt siffror just nu!) Jag tror att alla, inklusive Carro hade stora förhoppningar om att dagen äntligen skulle komma. Men jag hade bestämt mig tidigt för att jag inte skulle fria denna dag, jag ville ju inte göra det för uppenbart, jag hade ju trots allt hållt mig i 10 år=)

Direkt när jag vaknade den 15:e september så var den första tanken som slog mig: ”- Va faan har jag gjort?! Hur kunde jag misslyckas med den enklaste uppdrag jag har haft på flera år? Jag menar. allt, verkligen allt hade blivit perfekt. Vi hade drygt ett år tidigare fått en underbar son, vi hade flyttat till en väldigt bra bostadsrätt i bra område, ekonomin var stabil och livet var verkligen i bra fas. Hur kunde jag inte fria till den person som jag verkligen älskar över allt annat? Allt pågrund av att jag inte ville göra det för uppenbart?! Tankarna började sätta igång och jag började känna en stark känsla av obehag (I folkmun kallas det nog panik)

Men den 16:e september kändes det genast mycket bättre, det hade gått en dag och vad gör väl några år till i letandet efter det perfekta tillfället hade smugit sig in i min halvstora hjärna. Tiden gick, jag hade otroligt mycket att göra både på jobbet och privat med dömning, renovering, båtköp, bilköp, Mio mm.

Men så, i en halv-varm bastu i ett snörikt?! Trysil tillsammans med några nakna och svettiga killar (Marcus och Elias, som är mina bestmans) så kläcker jag ur mig att jag nog ska fria till Caroline den 4:e december ( 4 dagar senare). Idèn är fantastiskt tycker alla.